sarahfalk

Hej igen det var längesen jag skrev här. Men nu är hösten här och det är skönt att kunna skriva av sig lite.

Om cirka tre månader är det 7 årsedan min älskade pappa förlorade kampen mot cancern.

Men det konstiga är , att det känns som det inte var så längesedan. Jag kan fortfarande höra pappas röst, jag kan se han framför mig.

Men jag kan också höra hans skrik efter hjälp, och hans rädsla för att dö. Jag har fortfarande klara bilder för när jag fick trösta pappa på dagarna när han hade sån fruktansvärd ångest, och när mamam ringde till mig i skolan och sa att pappa ville att jag skulle komma dit. Han var så sjuk att han inte förstod att jag gick i skolan och att jag behövde vara där. Men egentligen behövde jag inte vara i skolan, jag prioriterade att åka till pappa så fort han ville det. Jag skyndade mig till tåget för att komma så fort som möjligt till pappa., Han var rädd för att bli lämnad ensam , så jag och mamma byttes av med varandra.

Jag är glad att jag gjorde det. Jag och min pappa bråkade ofta om saker och ting som jag nu ångrar att vi gjorde. Pappa var en förebild och han gjorde allt för mig.

Att höra på radion " Har du en pappa du vill skicka iväg på en resa på farsdag så anmäl honom på vår webbsida" , gör att jag får tårar, självklart hade jag velat skicka iväg världens bästa pappa på en resa, då detta var något han älskade.

Att pappa aldrig fick träffa min kära sambo Mikael gör också mycket ont i mig, jag ser så mycket likheter i dem.

De gillar att gå och filura i skogen, de gillar havet, de gillar att fiska och ja helt enkelt så älskar de båda naturen precis som min äldsta lillebror också gör. Det är en oerhörd sorg att de aldrig fick träffas, för jag är övertygad om att de hade tyckt så mycket om varandra.

Att mina framtida barn aldrig kommer få träffa Morfar gör också ont, men de ska veta att de har en morfar som gärna hade träffat dem, men han hann aldrig med det.

Livet är så fruktansvärt orättvist , att man vid 42 års ålder får diagnosen cancer och inte överlever är förjävligt. Det har inte gått EN enda dag sedan pappa dog som jag inte tänkt på honom.

Rädslan över att det ska hända min mamma något är fruktansvärd, så fort hon ska ut och åka någonstans så är jag orolig, vid hennes läkarbesök är jag orolig. Den oron kommer aldrig att försvinna. Utan mamma och mina syskon hade jag inte stått här idag. Då hade jag varit en ängel tillsammans med min pappa.

Men när man har tre underbara syskon en underbar mamma , en underbar sambo och en älskad hund så finns inte längre tanken. 

JAg blickar framåt och har nu ett arbete som jag trivs med, och jag är övertygad om att framtiden ser ljus ut=)